Jord överallt, himmel och minnen. Till slätten vid staden Skara mitt i Sverige har människor kommit i tusentals år. Järnåldersfolk byggde byar här, lantbrukare odlade jorden, militärer tränade krig i 200 år och försvann. En järnväg drogs förbi och lades ner. Horisonterna är låga och blicken kan färdas långt.
”Det är som att bo på toppen av Jorden. Det är hudlöst på något vis och årstiderna påverkar oss starkt”, säger keramikern Marie Beckman som tar emot vid vägens slut, på en liten ö med några hus och äppelträd i havet av åkrar. Tillsammans med sin man, keramikern Jussi Ojala, köptes det här stället, som 1984 var en förfallen lantgård. Mitt i den postmoderna högkonjunkturen kom de hit med keramikerdrömmar, renoverade husen och startade Katthagens krukmakeri. Att kalla det krukmakeri var en smula romantiskt.
”Vi kände oss inte som traditionella krukmakare, men vi tyckte ordet krukmakeri var opretentiöst och vackert.”
Krukmakardrömmarna blev en 25 årig verklighet. Paret började tidigt ställa ut och det fick dem att tänka mera ”i uttryck, än i hylla” och deras keramik utvecklades snabbt från bruksvara till konstgods. Med åren har de nått de högre nivåerna i svensk modern keramik. Beckman och Ojala är idag två av landets bästa, mest erfarna keramiker. De har ställt ut otaliga gånger, lokalt och i storstäder och även internationellt. I England har deras verk visats på Collectmässan och Flow Gallery i London. Lådor med stengods har sänts till samlare i Usa, gallerister i Holland, Albanien, Norge och andra länder.
De arbetar nära varann, men deras ursprung är väldigt olika. Hon är uppväxt i den lilla staden Skara, i konstnärlig medelklass. Ett skapande yrke var inget främmande och hon började tidigt gå kvällskurser i keramik, utbildade sig vid keramiska skolor i svenska Leksand och Bergen i Norway.
”På skolorna på den tiden presenterades vi för keramik av Bernard Leach och Shoji Hamada. De var som en slags gudar som lärde oss att bli skickliga på vårt hantverk, visa ödmjukhet inför materialet, men också att tid är en faktor att räkna med”, säger Beckman och tillägger att det också tog tid att bryta sig loss från Leach för att hitta sin egen röst.
Jussi Ojala är uppväxt på ett lantbruk i norra Finlands skogar. Hans föräldrar var læstadianer och han hade 11 syskon. Tillslut blev nybyggarlivet för tungt och familjen flyttade till Karlskoga i Sverige, där Jussi Ojala arbetade som svarvare och borrare på vapenindustrin Bofors.
”Maskinvärlden var otäck, med hårda, kalla material och vassa verktyg. Allt styrdes på distans, via kontroller. Jag ville arbeta med mina händer.”
Han började hos en lokal keramiker, gick kurser, blev drejarlärling och assistent. Beckman och Ojala bägge träffades i Frankrike, på en resa för fågelskådare, och levde och arbetade sedan tillsammans. Nu laddar och stödjer de varandra genom arbetsdagar och vernissager.
”Det finns en frihet och en förutsättning i att vi har så olika språk. Det skulle bli omöjligt annars”, säger Beckman.
Deras keramiska språk är helt olika. Beckmans stengods har drag av maskinestetik: rörformer, skorstenar, kuggar och block som griper in i varandra som om de hörde till ett gåtfullt maskineri. Men maskinestetiken är mest en yttre likhet. ”Jag tänker inte på propellrar, skovelhjul och borrar, men i rytmer av djup, skuggor och ljus.” Hon bygger sina arkitektoniska objekt för hand, med de mindre delarna formade i gipsformar. Hennes grafit-svarta favoritglasyr, mitt mellan matt och blank, lägger sig som asfalt eller industrigummi på ytorna. Vackra avrinningar bildas på kanterna, där svärtan får glipor in mot andra färger som om sakerna vore nötta av många års slitage. Det finns en stor värme i det svarta. Det är kraftfullt som gjutjärn, betryggande att ta i. ”Jag tycker om allvar”, säger Beckman. Inte konstigt att kyrkliga församlingar gärna köper hennes pjäser som passar högtider och cermonier. Hon använder också bladguld som får fylla kärl till en raffinerad, smått magisk effekt som om föremålen utstrålar ett inre ljus. En kollektion av arbeten i större skala, med dubbla väggar, byggdes för fri hand till tidlösa praktpjäser, lämpade för offentligt bruk och eleganta drömhem. ”Någon tyckte att de sakerna påminde om skinnsoffor”, ler Beckman lite snett. Hennes senaste arbeten har lämnat det organiska och är geometriskt uppbyggda kring cylinderformer med en touch av steampunk och Jules Vernes mekaniska fantasier.
Om Marie Beckmans keramik är kontrollerad och stram är Jussi Ojalas stengods naturnära, rått och expressivt.
”Att bara kasta en blick ut genom fönstret på åkern och träden kan ge mig en väldig inspiration”, säger han.
Under långa promenader noterar han naturens sensationer: träd i förruttnelse, mossornas växt på stenar, himlens formationer och ljuset över slätten.
”Jag har studerat snö i många år och har försökt att fånga den känslan. Naturen lär mig att min keramik kan få se ut hur som helst.”
Jussi Ojala drejar sitt gods. Att göra perfekt drejade former är en njutning i sig själv, sedan deformerar han dem så att de ska passa glasyrerna. Ytorna är hans målardukar. De stora krukor, likt mjölkkannor med kragar, som han gjorde för tio år sen har utvecklats till öppna ”stubbar” med tjocka glasyrer som pöser, rinner, sväller och bubblar. Det finns mycket att uppleva i glasyrernas gåtfulla världar som kan likna trollskogar, molnformationer eller satellitbilder av islossning i Arktis. Skalorna förskjuts: objekten kan påminna om lavar i makroperspektiv, men också jättelika, löddriga kyltorn efter en katastrof. Det finns humor också, pjäserna kan likna havererade gräddtårtor och maträtter.
”På en utställning sade en kurdisk besökare att han blev hungrig när han såg mina saker. Glasyrerna påminde honom om yoghurt, ost och mjölk.”
Jussi Ojalas skenbara kaos är resultatet av sträng kontroll. Han har stora glasyrkunskaper som finns sparade i recept och bränningsböcker från 25 års arbete. Som de gamla kineserna använder han också naturen direkt i sin keramik. Han bränner spill från tomten: höstlöv, grenar från äppelträden, somrarnas klippta gräs och aska från brasorna i en kakelugn, blandar det med benaska och använder i glasyrerna. I ugnen tar slumpen vid. Överraskningar, alltid överraskningar. Förtjusning, förändringar, besvikelser och ombränningar. Allting tar lång tid. ”Materialet måste få bestämma, jag är ett verktyg som förverkligar processerna.”
Arbetet behöver sin ebb och flod. Efter några år med stark utveckling, har Ojala tagit en strategisk paus. Konstgodset blev tillslut en kapprustning med sitt eget uttryck; det måste hela tiden bli bättre och vildare inför nästa utställning, där sakerna skulle möta kritiker och en marknad som inte alltid hängde med i experimenten. ”Jag kände ett stort behov att ta en paus från det bråkiga uttrycket. Jag behövde distans för att kunna fortsätta.” Han återvände till det han startade med för länge sedan: bruksgods. Nu är arbetet som en vila.
”Sakerna ska utstråla vänlighet.” Hans muggar och ovala skålar i porslinslera och stengods med celadonglasyrer är också underbart trivsamma, med karaktär.
Så går dagarna på Katthagens krukmakeri, med drejskivor, heta och kalla ugnar, katastrofer och framsteg, stress och vila. De bägge döttrarna har slutat spela Marilyn Manson på övervåningen och flyttat hemifrån, till utbildningar inom mode och textil. Beckman & Ojala är knappast isolerade, omvärldens signaler finns överallt. Men det finns en stor poäng att arbeta som outsiders några timmar från storstädernas kotterier, klickar och trender. Konceptdesign drog förbi bortom horisonten, nu observeras begreppet storytelling med figuriner och berättelser. Beckman & Ojala känner vid det här laget sina egna stigar i det keramiska landskapet. De har gott om tid. I deras arbetsliv finns moderna drivkrafter, men också kopplingar till den äldre krukmakarkulturens envishet. Det är en bra lektion för en rastlös samtid, något sällsynt, men viktigt: uthållighet. Jussi Ojala betonar äventyret och talar nog för dem bägge när han avslutar:
”Nyfikenheten är min drivkraft. Jag vill arbeta fascinerad och överraskad.”
Diverse info:
Marie Beckmans svarta glasyr föddes av ett misstag, an ”oops-glaze”. När hon en gång slarvigt hällde ihop några äldre glasyrer fick hon plötsligt fram en vacker grafitgrå-svart glasyr. Den fick räknas om och blev sen hennes favorit. Bränns i elektrisk ugn, 1230˚C.
Marie Beckman började bränna i reducerande gasugn, fortsatte med icke-reducerande. Idag bränner hon i elugn, ”för stabiliteten och kontrollen”. ”Henning-ugnen”, en dansk Lyngby-ugn, köpt på 1980-talet av keramikern Henning Rosenqvist.
Jussi Ojala bränner mest reducerande i ”Rolf-ugnen”. Han använder en engelsk gasugn från Kilns and Furnaces, köpt på 1990-talet av keramikern Rolf Palm (f. 1930) I en lada finns en hemmabyggd vedugn av tegel.
25 kilometer från Katthagen, i staden Lidköping, har det tillverkats porslin sedan 1912. Först av Lidköpings porslinsfabrik, som på trettiotalet övertogs av Rörstrand, Sveriges äldsta porslinstillverkare med stor och glansfylld tillverkning under 1940-80-talen. 2005 flyttade produktionen utomlands. Varumärket lever kvar, samt mindre keramisk tillverkning vid Lidköpings porslinsfabrik. Keramisk skola vid Formakademien, startad av den svenske Rörstrands-keramikern Carl-Harry Stålhane (1920-1990).
Ojala arbetade en tid i slutet av 1980-talet som drejare åt konstnärer på den närbelägna Rörstrands porslinsfabrik.
På 1990-talet fick Beckman en keramisk hit med Klein-blå skålar med fyrkantiga öron, inspirerade av äldre stenkärl. Skålarna blev hennes standardvara och signum under flera år. Hon gör dem fortfarande i svart och vitt, de säljer stadigt.
Reportaget är översatt till svenska av William Jewson.