Vi jobbar med det … 76 keramiker från blås&knåda, konsthantverkarna och kaolin

Nej, vi behöver inte fler saker. Marknaden är mättad, skåp och hyllor fulla. Ändå är vi här, nyfikna och intresserade, på utställningar och i butiker, ändå arbetas det i ateljéer och verkstäder, ”vi jobbar med det”, och det säljs svensk keramik. Keramikens mångtusenåriga historia gav oss den klassiska definitionen: ett föremål av lera som bränts och sen inte kan lösas i vatten. Keramik kan upplösas i mycket annat; i tid, i trender och vanor och det plötsliga fallet mot ett golv, men grunddefinitionen gäller över nästan hela det myllrande fältet, från happenings till temuggar, från vittrande lerklumpar till abstrakta figuriner, lergodskrukor och porslinskoppar. Allt är möjligt och tillåtet i keramikens värld.

Det keramiska landskapet har förändrats under några decennier. Den svenska keramiska industrin gav förr tusentals människor arbeten och drev samhällsutvecklingen på sina orter, som Gustavsberg, Höganäs eller Rörstrands Lidköping. Idag har de flesta fabrikerna lagts ner och en värld av yrkeskunskap har dunstat bort. Flödet av svensktillverkade produkter har minskat, men ersatts av import och svenska varumärkens tillverkning i lågprisländer. Industrins forna drift att utveckla nyskapande keramik har krympt inför de breda säljytorna. Fabriksnyheter idag är ofta retrobetonade dekorer på former köpta som halvfabrikat från utländska porslinsindustrier som säljer åt hela världen. De keramiska spjutspetsarna mot framtiden och dess smakhorisonter drivs idag av fria keramiker i egna verkstäder.

Keramikens tysta kunskap växer varje dag. Keramiker söker form och funktion i ett ständigt pågående forskningarbete. De löser problem de själva skapar, de tar sig vidare, bränner om, jublar och misslyckas, så ser livet ut i lerans vardagar. Föremålen med prislappar är bara nedslag i en lång rad av ansatser och kvalificerade beslut om ja eller nej. Kanske är keramikens kärna det aldrig fullbordade föremålet? Där finns allt det man hoppas på. Ändå måste keramiker hela tiden sätta ner foten och bestämma att ett visst föremål är klart och bra och redo att lämna verkstaden. ”Handgjort” eller ”Gjort med kärlek”, brukar det stå på prylar från souvenirbodar. Lite banalt kanske, men så fungerar det, det keramiska arbetet är ett tänkande genom görande. Det kräver kunskap, tålamod, omsorg och är en ovanligt långsam process i en värld som har bråttom. Både unga och gamla keramiker berättar ofta om hur de ”fastnade i leran”, hur de greps och föll för den, som i en frälsning eller förbannelse. Kanske finns det ändå en gemensam botten i de gamla krukmakarnas segdragna värld. Med is i magen banade sig slitvargarna framåt, klös efter klös, kruka efter kruka. Samma sak idag, en enveten nyfikenhet inför lerans äventyr.

Trender kommer och går. Efter en konceptuellt och akademiskt präglad period har de keramiska materialen åter börjat lyftas fram som de suveräna språk de är. Kanske är det också en reaktion mot den digitala utvecklingen där lätt utbytbara bilder dominerar föremålskulturen. Keramiker arbetar inte längre under radarn, utan står i möjlig förbindelse, via nätet, med hela världens keramik på bild. Nya uttryck flödar in, tolerans och utbyte ökar, men också konkurrensen. Varför köpa en svensk kruka, när det finns en snyggare pyts på en engelsk hemsida? Masskonsumtionens tempo har växlats in och överflödet påverkar vår syn på föremål som betydelsebärare. Modet har seglat upp som tidens tempo framför alla och dess säsongstänkande drar med sig resten av marknaden. ”Prylar” har fått en negativ klang, de trängs på hyllor, de stjäl energi och samlar damm. Gårdagens statustyngda ”Orreforsvas” är stendöd sedan länge. Idag ger vi hellre bort ett spa-besök eller köper en weekendresa, en ”upplevelse” istället. Konsthantverket står också inför en ny teknisk utmaning: 3D-printing. Att skriva ut tredimensionella föremål i lera, glas, silver eller vilket material som helst, kommer att innebära en väldig värdeförskjutning av handens närvaro i objektet. Hur ska keramikern hitta mening och plats på en marknad där vem som helst kan rita och skriva ut keramik? Här kommer nya hybrider mellan printat och handgjort att utvecklas. Det unika keramiska föremålet med en tydlig avsändare – den lokala keramikern, gärna i egen person i sin ateljé – kommer att upplevas som allt viktigare. Människa vill alltid möta människa.

I denna komplexa geografi av lågpriskultur, ny teknik, pryltrötthet och förändrade konsumtionsmönster, tar sig det svenska konsthantverket ändå framåt i ett oavbrutet och vitalt sökande. Trots allt har det keramiska föremålet sin säregna laddning av tradition och nya idéer. Nuets flyktighet hejdas en smula vid dess kontaktytor där något särskilt framkallas: närvaro, koncentration, skönhet, humor. Det är förunderligt hur keramikerna själva; vildingar, minimalister, konceptualister, idylliker, krokanbyggare och allt däremellan fortsätter att undersöka lerans möjligheter. Den stora vitsen är tid. Keramik tar tid, men den ger oss också tid, ny tid och gammal tid.

Petter Eklund

 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.